Om Gud vill

När jag fick veta att Amir Chamdin från Infinite Mass gjort långfilmsdebut blev jag helt till mig av lycka. Han ha ju gjort sjukt bra videor till sin egen grupp, där framför allt videon till ”Bullet” är den bästa – en pastich till Al Pacinos ”Scarface”. Amir har alltid haft en helrätt känsla för 70-talet, det visste jag, men att det skulle bli så här bra var över min förväntan.

Om Gud vill handlar om Juan som på dagarna packar frukt i Årstahallarna och på nätterna städar upp en hamburgerrestaurang. Året är 1975 och det är en stekhet dallrig vecka i Stockholm. Juan väntar på att hans fru ska komma till Sverige.

Men av en slump träffar han på den vackra kvinnan Juli, som han på något sätt blir vän med. Deras vänskap växer under veckan.

Det är en sjukt bra fotad film. Jag fick faktiskt intala mig själv att den inte var gjord på 70-talet utan på 2000-talet. Jag drog ständig till paraleller till filmen Nyfiken blå, med sitt svartvita foto och kornighet. Skådisarna kändes så äkta att de nästan verkade vara dokumenterade människor istället för filmade karaktärer. Utsnittet på fotot gjorde att man kom så nära människorna att man kändes som om man kröp upp i deras famn. Amir har satt konsekvent satt kamerorna på så sätt att man inte får den minsta ”nutidsreferens” allt för att dölja det faktum att det inspelat i dag. Ibland kändes det som att det blev lite väl tät kamera. Jag vill i varje fall få lite överblick, men men, man kan inte få allt.

Nina Perssons debut som finsk drömkvinna med skandinavisk-engelska som förstaspråk blev lite konstigt, på gränsen till fånigt, särskilt som man har satt på henne en stor långhårig peruk, men man får väl tugga i sig det också. Det är ju en bra film.

The Machinist

Det är mycket yta i The Machinist. Regissören har själv sagt att han inspirerades av gamla thrillers såsom Hitchcocks Vertigo.

Och så är det. Bildspråket, musiken, ljuset och dom underliga människorna, som lever sina liv, fast ändå inte riktig. Jag vet inte hur man ska förklara, men närmast är att dom alla är bundna av sin roll att det inte känns som att dom lever på riktigt.

Det blir så när formen tar över berättandet.

Historien kretsar kring Trevor Reznik (utmärkt spelad av Christian Bale) som under ett års tid inte har sovit en enda natt. Han har magrat till ett skelett och lider av paranoia och villfarelse. Dock har han en vän i den prostituerade Stevie (Jennifer Jason Leigh) som han regelbundet träffar. Trevor jobbar som maskinist på en skitig fabrik (allt är inspelat i Tjeckien, men ska låtsas vara nånstans i USA). En dag dyker den mystiska Ivan upp och inget blir sig likt.

Sakta börjar thrillern nystas upp. Trevor drömmer märkliga drömmar om sin fru och barn. Han upptäcker att någon har varit inne i hans lägenhet. Ivan dyker upp på hans arbete och ställer till det. Inget verkar vara normalt och när Trevor febrigt hör sig för efter Ivan, verkar det som om Ivan aldrig funnits…

Det är svårt att göra thriller och fortfarande är Memento den som är riktmärket, i varje fall för mig. The Machinist kommer inte riktig upp i samma nivå, men är bra nära. Klart sevärd om inte annat för att förfasas över Christian Bales ytterst magra kropp. Han vägde nog inte mer än 30 kilo när han gjorde rollen. Helt sjukt! Robert De Niro kan slänga sig i väggen.

Offside

Jag får nog äta upp min hatt, verkar det som. ÄNNU en svensk film som jag gillar. (Jag ska aldrig mer säga att jag inte gillar svensk film).

Denna gången är det Offside som gäller. En riktigt rolig film blandat tänkvärda scener om vad som egentligen är viktigt.

I varje fall.

Det lilla samhället Stenfors har ett fotbollslag som för trettio (förlåt 29) år sedan låg i allsvenskan, men som nu hotas av att flyttas ner i korplaget, vilket man nu inte vill. Dessutom ska klubben fira 100-årsjubileum, vilket helst av allt ska firas med flaggan i topp. Alltså räddas vad som räddas kan. Alla råd är dyra.

Problemet är också att laget mest består av lönnfeta amatörer som stånkandes försöker göra en Zlatan-fint eller en Henke-nick. Inget fungerar och snart är det bara ett par tre matcher kvar.

Så vad gör man - jo man värvar en före detta Manchester-ess för att rycka upp laget. Tyvärr visar det sig att esset inte spelat på tjugo år och att han är alkolist. Allt verkar bli pannkaka.

Som om inte detta var allt har lagets tränare, utomordentligt spelad av Jonas Karlsson, fått problem med sin familj. Detta måste fixas innan det går käpprätt åt h-vete. Familjeterapi med frun och tankar om hur han ska kunna säga till sin far att han nog är tvungen att flytta och lämna honom ensam.

Hur det slutar, ja se filmen.

I varje fall går den här filmen i ett rasande tempo och den är riktigt rolig. Vad kan man annars tänka sig med på Jonas Karlsson, Göran Ragnerstam och Torkel Petersson. Torkel spelar för övrigt en urskön raggare med något begränsat engelskt ordförråd. Exempelvis kläcker han ur sig saker som "There is no danger on the roof" osv. Göran Ragnerstam har en urskön lokalpolitiker-karaktär som inte drar sig för att muta domaren när matcherna inte går som de ska. Engelsmannen Brendan Coyle spelar sin karaktär Duncan Miller så övertygande att man kan tro att han faktiskt varit en riktig fotbollsspelare.

Å ja. Just det. Tina Nordlund, som spelar damlagets kapten, HON spelar ju fotboll på riktigt. Tina Nordlund är ju en av de absolut största damfotbollsprofilerna i Sverige. Sånt ger respekt.

Gå å se. Den här rullen är det roligaste som hänt sedan Kopps.

The Constant Gardener

Det är någt märkligt med den här filmen. Jag vet inte om det är Ralph Fiennes och Rachel Weisz intima spel, de märkliga tillbakablickarna eller storyn i stort. Det är kanske alltihop?

I The Constant Gardener spelar Ralph diplomaten Justin Quale och Rachel spelar Tessa, en kvinna med hjärtat åt att hjälpa och rädda tredje världen – FNs matprogram. Egentligen borde dom inte bli kära i varandra. Justin är en torr politiker och Tessa en levande frivilligarbetare. Dom befinner sig känslomässigt och politisk på var sin kant, men det är en kärlekshistoria och det blir bra mellan dom. Hett. Lustfullt.

Ända tills dom flyttar till Kenya. Och Tessa omkommer i en bilolycka.

Filmen hoppar fram och tillbaka vilket göra att man till en börja tror en sak om personerna för att en halvtimme senare återkomma till samma händelse, fast med skillnaden att man nu vet mer. Historien rullar sakta framåt. Pusselbitarna faller på plats. Uppfattningar ändras. Man drar ständigt undan mattan och lägger dit en ny. Ända tills den mattan dras undan och en ny läggs fram lite snyggt.

Själv hade jag förutfattade meningar innan jag sett filmen – jag menar – en kärlekshistoria om en diplomat i afrika vars fru mördas. Efter fem minuter var jag övertygad om vad som hade hänt. Efter tio minuter hade jag inte en aning. Efter en kvart ville jag inte att filmen skulle sluta.

Constant Gardner är en ”måste-film”. Se den!

Syriana

Det är en hotfull bild som målas upp i Syriana. En bild av att allt hänger ihop. Alla är skurkar och offer i spelet om oljan och pengarna.

I Syriana kopplas fyra historier ihop – en om hur en arbetslös pakistanier bli terrorist, en om en gammal CIA-agent, en om man vars barn förolyckas och som tar chansen (mer eller mindre utpressar sin ”arbetsgivare”) att få jobba hos en prins vars amibition är att demokratisera sitt land, och en sista historia om en man som arbetar på ett amerikanskt oljeföretag.

Det är en nervig och tät film. Man kastas runt bland högt och lågt – från väloljade (hö hö) affärsmän i Texas till skitiga knegare på oljepumparna. George Clooneys CIA-agent går till en början helt i USAs ledband, medan han mot slutet börjar inse vad det är som håller på att ske och försöker då att rätta till saker, vilket i sin tur får USAs regering att hicka (vilka går i oljegubbarnas ledband).

Matt Damon verkar sympatisk på ytan, men utnyttjar egentligen sin sons död för att ta sig uppåt i karriären. Den arabiska prinsen som han jobbar för verkar vara den enda sympatiska personen i filmen, fast han vill avsätta sin ”onda” bror och själv ta makten. Prinsen använder ordet demokrati för att legalisera sin kupp. Han säger sig också vilja stoppa pengaflödet ut ur landet och istället använda oljepengarna till att bygga upp sitt eget land. Detta gör att amerikanska regeringen blir hysteriska, vilket i sin tur gör att dom sätter hårt mot hårt.

Terroisthistorien är den som väcker mest tankar. En man, vem som helst, blir indragen i kampen mot USA. Det är en sakta växande historia, vilket får mig att tänka på hur lätt det är att manipulera utsatta människor att göra vad som helst. Nazisterna lyckades på sin tid, terroristerna lyckas i vår.

Syriana är en mycket mycket sevärd film som väcker mycket tankar. Se den!

Mad Max

Ibland vill man uppleva de där nostalgiska filmerna. De där filmerna som man tyckte var såååå bra. Mad Max är en sådan film.

Visst, det är en budgetfilm gjord i slutet av 70-talet och våldet ter sig ganska lamt med dagens standard. Det är faktiskt mer en regel att man inte ser utan man får själv fylla i vad som händer. Exempelvis är när Mad Max sätter fast en skurk vid en bil som sedan sprängs. Det man ser är Mad Max i närbild och en fantastisk sprängning. Som Hitchkock sa: "Det är det man inte ser som är det läskiga"

Mad Max ÄR snygg i sin skinndräkt. Visst ser han lite menlös ut. Det är ju hans första film. Han gör bra ifrån sig.

Lite ros för DVD:n - man får originalljudet "original Australian" som en valmöjlighet. Man får en annan respekt för skurken Nightrider i den versionen. Nightrider är bäst i den engelska dubbningen, men Mel Gibson är bäst i den australiensiska. (Jag har nämligen för mig att man dubbade om filmen till brittisk-engelska eftersom ingen fattade av australiensarna sa.)

Tyvärr innehåller DVD:n ingen mer matrial än att man kan ändra dubbning och talspråk. Dåligt!!

Kocken

Jag tittar inte så ofta på svensk film. Det är något med framtoningen som gör mig sjuk, om man nu jämför med utländsk film. Visst kan man skylla på att svensk filmbudget bara är en bråkdel av en amerikansk film, men märk väl jag sa "utländsk" film. Danskarna är ett par räkor att göra film utan större budget - se bara på "De gröna slaktarna".

Kocken är svensk lågbudget. Det är en simpel historia, inget vidare avslut och något svajig handling, men den har en underbar känsla. Och detta endast för att Kjell Bergqvist är med. För mig är Kjelle kvalitet (andra skulle säga Mikael Nykvist. Jag tar Kjelle för han är mer rebellisk). Han lyckas i varje fall leverera, även om han gör det på samma sätt varje gång.

Kjells förstekock Peter Stein, verkar hela tiden gå omkring och suga på hårda karameller (även om man aldrig ser honom äta dom). Han småsmaskar i vanlig ordning och är samtidigt så där charmig och elakt hård. Man vet aldrig när det smäller, men när det smäller så gör det det med besked. Han springer omkring och är nån typ av slemmig casanova, med tycke för pojkar (det kan vara nån märklig typ av manlig kärlek också, man får aldrig veta riktigt). Henrik Lundströms karaktär Martin verkar mest gå omkring och vilja vara osynlig.

Detta är Kjells film, hur man än vrider och vänder, även om det är Henriks Martin det tydligen ska handla om. Det blir lite så där av det hela, för den känns mer som en inblick av "min sommar som kock" än en fullständig film. Den bara slutar liksom. Det blir lite "jaha" och när man sedan tagit ur DVD och tittat på tv en kvart har man redan glömt hur den började.

Det tar nog ett litet tag till innan jag ser en ny svensk film.

Eder
/Steffo

Richard III

Att göra Shakespeare är inte en enkel uppgift. Man kan lätt förledas att tro att den bästa Shakespeare-tolkaren genom tiderna är Kenneth Branagh efter sin svit (nåja fyra filmer), men efter att ha sett hans filmer så känner man igen hans spelstil, lite mesig och gnällig.

Nej, tackar vet jag Sir Ian McKellens bravadroll i Richard III (1995). En film som tar sitt avstamp i ett fiktivt inbördeskrig i ett fiktivt Storbritanniens 30-tal.

Den halta och lytta prins Richard inser att han inte kommer att vinna något på att vara god, istället tar han över tronen med våld, avrättar genom svek sina bröder och sina bröders fruar med hot om att deras barn inte kommer att leva (vilket de ändå inte gör, eftersom Richard ljuger).

När bröderna är ur bilden tar Richard över tronen och blir Richard III. Den mest minnesvärda bilden är när Richard III står i talarstolen och håller sitt brandtal, samtidigt som den nya ordningen i form av en gigantisk röd-vit-svart banderoll sakta vecklas ut. Den är inte för inte alldeles lik nazistflaggan, och Richards uniform är direkt tagen från SS.

Ian McKellen har tydligen spelat den här rollen ett antal gånger på teater och det märks. Han har det listiga spelet mot kameran. Han vet vad vart enda ord betyder och han har en otrolig avvägning när det gäller pauseringar och anslag.

Dessutom är han den förste som vågade ta en Shakespeare-pjäs och lägga den i en annan tidsperiod än nånstans långt bak. Något som jag gläds åt, eftersom Shakespeare mår bra av att ruskas om lite. Det har blivit en del efterföljare - "Romeo+Juliet" (1996) med Leonardo DiCaprio och "Hamlet" (2000) med Ethan Hawke, för att nämna några - men de har mest blivit amerikanskt effektsökeri. Ian är en old school, hardcore, som vet hur man utnyttjar och bär vidare Shakespeares arv.

Eder
Steffo

Punisher

Efter Dolph Lundgrens urdåliga Punisher (från 1989) hade jag höga förväntningar på den här - äntligen en saftig actionfilm som även tar upp Frank Castles inre monologer. Men icke! Det blev en b-film med doft av Renegade (Ni vet den där tv-serien med Lorenzo Lamas). Förlåt, det var inte meningen, Renegade är duktigt bra om man jämför den med Punisher.

Jag tycker det är synd att Marvel slarvar så mycket med Punisher. Min fråga är - varför? Det här är en hård kille som in värjer för nåt och som inte bangar för en rejäl fight. Och av någon anledning "behövs" två fåniga sidekicks och en konstig brud. Vad tänkte man på egentligen?! Nä, låt Punisher få vara Punisher. Jag väntar gärna 15 år till, bara det görs på riktigt.

Eder
/Steffo

The Chronicles of Narnia: The Lion, The Witch, and The Wardrobe

Tolkien och C.S. Lewis var två polare som skrev fantasy innan begreppet ens fanns. Deras verk blev väldigt olika. Medan Tolkiens saga blev ett rättsnöre för hur fantasy skulle skrivas, blev Lewis Narnia-värld en lightversion med allsköns varelser i en brokig blanding - tomten blandas med fabeldjur och grekisk mytologiska varelser. Jättekul att se att man inte lägger band när man visar det stora slaget mot slutet av filmen.

Jag ska erkänna att jag inte läst mer än den första boken och har faktiskt inte kunnat ta till mig Lewis flöde. Efter att ha sett Narnia måste jag säga att jag blev både glatt överraskad över den fullkomlig hänslynslösa frihet att blanda högt och lågt, samtidigt som historien inte har samma djup som Sagan om Ringen.

Jag vet att det är orättvist att jämföra de båda historierna, samtidigt som man hela tiden måste, på något sätt. Man har filmat på Nya Zeeland, man har använt samma effektfolk och samma sorts bildvinklar. Narnia är ingen dålig historia, den är mer som en barnvariant av Sagan om Ringen. På gott och ont. Bäst är William Moseley som storebror Peter och Tilda Swinton som Vita Häxan.

Tim Burton's Corpse Bride

Han gjorde det igen! Eller rättare sagt han har inspirerat och producerat ännu en märklig historia. Corpse Bride är i grunden en gammal rysk folksaga om en man som under bröllopsrepetitionen är så blyg att han inte kommer ihåg sin löften. Prästen skickar ut honom och ber honom att inte komma tillbaka förrän han kan sina löften.

Mannen lyckas slutligen komma ihåg ramsorna, men när han trär fingret på vad han tror är en gren, så sätter han den på en iskall brud, minst sagt. När han inser sitt misstag har han förts till underjorden och blivit gift med ett lik!

Tims stil följer hela vägen genom filmen. Hans stil genomsyrar allt - från utformning av dockor, bakgrunder och andra märkligheter. Danny Elfmans musik lindar in allt i en mysig, mystisk och rolig stämning. Det är som "A Nightmare before Christmas", fast med nya karaktärer och med lite vekare manus. "Corpse" känns inte riktigt lika helgjuten som sin föregångare, men samtidigt ska Tim ha cred för att han gör animerad musikaldockfilm.

I rollerna återfinns vapendragaren Johnny Depp som Victor (referens = Victor Frankenstein?) och Tims fru Helena Bonham Carter. Dom gör vad dom ska, utan överraskningar. Lite synd. Men resultatet blir ändå godkänt med beröm.

Eder
/Steffo