Kocken

Jag tittar inte så ofta på svensk film. Det är något med framtoningen som gör mig sjuk, om man nu jämför med utländsk film. Visst kan man skylla på att svensk filmbudget bara är en bråkdel av en amerikansk film, men märk väl jag sa "utländsk" film. Danskarna är ett par räkor att göra film utan större budget - se bara på "De gröna slaktarna".

Kocken är svensk lågbudget. Det är en simpel historia, inget vidare avslut och något svajig handling, men den har en underbar känsla. Och detta endast för att Kjell Bergqvist är med. För mig är Kjelle kvalitet (andra skulle säga Mikael Nykvist. Jag tar Kjelle för han är mer rebellisk). Han lyckas i varje fall leverera, även om han gör det på samma sätt varje gång.

Kjells förstekock Peter Stein, verkar hela tiden gå omkring och suga på hårda karameller (även om man aldrig ser honom äta dom). Han småsmaskar i vanlig ordning och är samtidigt så där charmig och elakt hård. Man vet aldrig när det smäller, men när det smäller så gör det det med besked. Han springer omkring och är nån typ av slemmig casanova, med tycke för pojkar (det kan vara nån märklig typ av manlig kärlek också, man får aldrig veta riktigt). Henrik Lundströms karaktär Martin verkar mest gå omkring och vilja vara osynlig.

Detta är Kjells film, hur man än vrider och vänder, även om det är Henriks Martin det tydligen ska handla om. Det blir lite så där av det hela, för den känns mer som en inblick av "min sommar som kock" än en fullständig film. Den bara slutar liksom. Det blir lite "jaha" och när man sedan tagit ur DVD och tittat på tv en kvart har man redan glömt hur den började.

Det tar nog ett litet tag till innan jag ser en ny svensk film.

Eder
/Steffo