Liftarens guide till galaxen

Det sades att det var en omöjlighet, men nu är den äntligen här - Liftarens guide till galaxen! Visst har man skalat bort en massa, men humorn finns kvar och man har castat riktigt bra.

Martin Freeman gör en riktigt bra Arthur Dent - en man som mest verkar stå bredvid och titta på världens (och universums) alla konstigheter. Mos Def gör sin Ford Prefect utan några större krusiduller, liksom Sam Rockwells Zaphod Beeblebrox. Zooey Deschanels Trillian är väl den som gör blekast insats, men om jag minns rätt så hade hon inte någon större roll i boken heller.

Absolut bäst är Alan Rickmans röst till den livströtta och paranoida androiden Marvin. Han är perfekt! Jag skrattade ibland så jag nästan kissade på mig.

Det roliga med denna filmen är att man faktiskt lyckats göra som jag tror att Douglas Adams ville, han var ju trots allt den som började skriva manuset. Efter att ha sett filmen kan jag bara säga att den slår den kackiga tv-serien från 1981, med hästlängder.

Det jag gillar mest är att man visseligen har en hel del CGI, MEN man använder väldigt mycket dockor. Alla utomjordingar är dockor. Detta gör att spelet mellan utomjordningar och människor blir mer äkta. Skådespelarna behöver inte låtsas att det står nån vogon i samma rum. Tack Garth Jennings och Nick Goldsmith för detta!

Annars är detta en sevärd film - men läs hellre boken, för det är mycket som är bortplockat. Min favvoscen är dock med - den med valen och pelagonian.

(En sak till - jag hittade alla gömda "Secrets" på den officiella hemsidan...)

Eder
Steffo

Under Toscanas sol

Ibland kan jag bara fastnar i en film. Det är inte så att den säger så mycket, inte heller fotot är speciellt, den innehåller inte ens någon superkändis.

Men det är något med stämningen som gör att jag fastnar...

"Under Toscanas sol" är en kärlekskomedi om Frances Mayes (Diane Lane) som är runt 35, som en dag (av ödets förtjänst) helt enkelt köper ett hus i Toscana. Hon säger hejdå till pojkvännen och alla i USA och köper ett hus. Små korta episoder avlöser varandra - Frances städar, Frances fixar hantverkare, Frances blir kompis med yngre tjej, Francis blir förälskad i snygg italienare, Francis blir dumpad osv osv. Det är en banal historia, med många visdomsord. Exempelvis säger belladonnan Katherine (Lindsay Duncan) att "En kvinna letade en dag efter nyckelpigor, men lyckades inte hitta nån. Hon la sig ner i gräset och somnade. När hon vaknade var hon täckt av nyckelpigor". Sådana här trevliga ljuspunkter förgyllde mina 113 minuter.

Förutom att Katherine, i drucket tillstånd, givetvis gör en Anita Ekberg i en av fontänerna är det inte så mycket som händer. Eller rättare sagt, det händer lite, men det händer lite hela tiden. Det här är en varm, lugn, maklig och vardaglig liten komedi. Det känns faktiskt skönt att det finns folk som vågar göra sådana i dessa "miljoner-dollar-filmer"-dagar.

Det här är en så kallad "chick flick", men jag är en sucker för sånt. :-)

Eder
Steffo