Richard III

Att göra Shakespeare är inte en enkel uppgift. Man kan lätt förledas att tro att den bästa Shakespeare-tolkaren genom tiderna är Kenneth Branagh efter sin svit (nåja fyra filmer), men efter att ha sett hans filmer så känner man igen hans spelstil, lite mesig och gnällig.

Nej, tackar vet jag Sir Ian McKellens bravadroll i Richard III (1995). En film som tar sitt avstamp i ett fiktivt inbördeskrig i ett fiktivt Storbritanniens 30-tal.

Den halta och lytta prins Richard inser att han inte kommer att vinna något på att vara god, istället tar han över tronen med våld, avrättar genom svek sina bröder och sina bröders fruar med hot om att deras barn inte kommer att leva (vilket de ändå inte gör, eftersom Richard ljuger).

När bröderna är ur bilden tar Richard över tronen och blir Richard III. Den mest minnesvärda bilden är när Richard III står i talarstolen och håller sitt brandtal, samtidigt som den nya ordningen i form av en gigantisk röd-vit-svart banderoll sakta vecklas ut. Den är inte för inte alldeles lik nazistflaggan, och Richards uniform är direkt tagen från SS.

Ian McKellen har tydligen spelat den här rollen ett antal gånger på teater och det märks. Han har det listiga spelet mot kameran. Han vet vad vart enda ord betyder och han har en otrolig avvägning när det gäller pauseringar och anslag.

Dessutom är han den förste som vågade ta en Shakespeare-pjäs och lägga den i en annan tidsperiod än nånstans långt bak. Något som jag gläds åt, eftersom Shakespeare mår bra av att ruskas om lite. Det har blivit en del efterföljare - "Romeo+Juliet" (1996) med Leonardo DiCaprio och "Hamlet" (2000) med Ethan Hawke, för att nämna några - men de har mest blivit amerikanskt effektsökeri. Ian är en old school, hardcore, som vet hur man utnyttjar och bär vidare Shakespeares arv.

Eder
Steffo