Kalle och chokladfabriken

Ibland undrar man vem som rökt på mest – författaren, regissören eller huvudskådisen – för det här är bland det mest utflippade jag någonsin sett. Dock inte på något dåligt sätt utan på ett väldigt bra sätt. Den här filmen passar Tim Burton och Johnny Depp som handskarna på händerna.

Storyn är till synes enkel – den fattiga pojken Kalle Spann får en dag chansen, genom ett chokladkakslotteri, att få besöka den märkliga och excentriska Willy Wonkas chokladfabrik.

Om det nu var så lätt.

Så fort Johnny Depp dyker upp vänder historien fokus från Kalle till Willy. Nu får vi ta del av historien om Willy och varför han blev den han blev. Likt en vuxen Peter Pan har Willy byggt upp sin fantasivärld med godis som byggstenar. Allt för att fly undan sin barndoms demoner. Men ingen kan hålla sig undan för evigt – så även i Willys fall. Även Willy inser att han en dag kommer att bli gammal och dö. Han behöver någon som kan ta över fabriken.

Man kan ju lätt tro att Willy Wonka hade ett ädelt mål att ta in fem ungar. Men Wonkas svar på varför är helt enkelt: ”Jag tar den som är minst bortskämd.” Min Wonka-värld gick i kras. Wonka hade inget mål. Han var bara tvungen.

Över till det visuella.

Tim Burton har gjort en explosion av färger, former och karaktären som han är så berömd för. Trots sin egensinniga stil känns allt igen. Man känner sig hemma. Tims formspråk är mycket distinkt och går igen på många tidigare filmer. Blandningen mellan märklig humor och svart allvar flätar hela tid i vartannat. Är man inte van kan det vara svårt att veta när Tim är allvarlig och när han är på skojhumör. Tim har dock alltid ett grundbudskap som genomsyrar hans film. Än har jag inte kommit på vad det kan vara, men ett bra tips är just utanförskap (som så många gånger innan).

Att Johnny Depp är Tims favvoskådis råder det inget tvivel om. I denna filmen har han gjort en mångbottnad karaktär med drag från Edward Scissorhands och Jack Skellington. Karaktären Willy har i brist på faderlig kärlek, utanförskap och en känsla av missförståddhet skapat en egen värld av till synes full med kärlek och upptåg. Det tar inte lång tid förrän man förstår att denna man nästa saknar social kompetens och verklighetsförankring. Fast å andra sidan är det egentligen bara Kalle Spann som har verklighetsförankring. En eloge till Johnny Depps prins Valiant-frilla och dom fräna glasögonen.

Filmen är klart sevärd. Nu såg jag den på bio, nästa gång blir på DVD. Hoppas att det finns mycket godsaker även bakom kulisserna…

Eder
Steffo

Christopher Lambert

Det fanns en tid på i min ungdoms dagar (= 80-talet) då mina filmkunskaper kretsade runt tre olika filmer - Mad Max, Terminator och Highlander. Dessa tre b-filmer (för de gjordes nästan utan någon budget) gav mig tre stora hjältar - Mel Gibson, Arnold Schwartzenegger och Christopher Lambert.

Två av dessa lyckades göra en storartad karriär där dom kunde välja och vraka bland erbjudandena. En av dom gjorde en film om Jesus den andra har blivit guvenör i Kalifornien.

Den tredje... Ja, han har inte kommit längre än vad han gjorde i Highlander - action, sci-fi och fantasy.

Det ska sägas på en gång - Highlander är en mästerlig film. Effekterna i filmen låg tio år före sin tid. Storyn är både rolig, snygg och intressant. Fotot och klippen är helt underbara. Bara en sån sak att gå från Christopher Lamberts ansikte år 1450 i Skottland till en väggmålning av Mona Lisa i New York i nutid är värt alla pengarna. Och den var värd mer 1985, i dag kan man köpa den för 59 kr på närmsta mack).

Men det var då det.

Problemet är att Christopher inte bara lyckas ta sig upp ur B-films-träsket. Jag vet inte ens om han vill. Av ca 60 filmer sen hans karriär började, har han lyckats pricka in 15 med sci-fi eller fantasy. Lågvattnen är många. Värst är Absolon (som ska utspela sig i 2008, fast man förstår att det är så för att det inte finns några pengar) och Vercingétorix (Kampen om Gallien tror jag dom döpte den i Sverige) där han spelar nån gallisk hjälte. Nä usch! Han har också försökt sig på att vara lite seriös och spelat en förståndshandikappad kille i filmen Gideon, vilket inte går så bra. Christopher är ingen Dustin Hoffman a la Rainman, precis.

När jag sett Highlander ett antal gånger hoppades jag på att få se Christopher Lambert i nån ny häftig action, men det hände inte.

Lambert har väl räkningar att betala – det förstår ju jag med – men om man är med i bättre filmer så får man förmodligen mer pengar, eller? Det är ju lätt att raljera över andra människors misslyckade karriär. Det är inte det, jag gillar att se Christopher. Han har stubb, han är tuff, han bryter på franska. Han är kort och gott Christopher. Man vet vad man får eftersom han endast spelare en roll – Christopher. Det är synd att han inte har tagit sig i kragen och valt manus lite bättre. Christopher hade en bra start och var på väg att likt Bruce Willis bli en action-hjälte.

Men men… Mr Lambert valde en annan väg.

Han gjorde dock några riktigt bra filmer förut Highlander – Greystoke (där han spelade Tarzan) och Beowulf (nån framtidsuppdatering av berättelsen från 1500-talet).