Syriana

Det är en hotfull bild som målas upp i Syriana. En bild av att allt hänger ihop. Alla är skurkar och offer i spelet om oljan och pengarna.

I Syriana kopplas fyra historier ihop – en om hur en arbetslös pakistanier bli terrorist, en om en gammal CIA-agent, en om man vars barn förolyckas och som tar chansen (mer eller mindre utpressar sin ”arbetsgivare”) att få jobba hos en prins vars amibition är att demokratisera sitt land, och en sista historia om en man som arbetar på ett amerikanskt oljeföretag.

Det är en nervig och tät film. Man kastas runt bland högt och lågt – från väloljade (hö hö) affärsmän i Texas till skitiga knegare på oljepumparna. George Clooneys CIA-agent går till en början helt i USAs ledband, medan han mot slutet börjar inse vad det är som håller på att ske och försöker då att rätta till saker, vilket i sin tur får USAs regering att hicka (vilka går i oljegubbarnas ledband).

Matt Damon verkar sympatisk på ytan, men utnyttjar egentligen sin sons död för att ta sig uppåt i karriären. Den arabiska prinsen som han jobbar för verkar vara den enda sympatiska personen i filmen, fast han vill avsätta sin ”onda” bror och själv ta makten. Prinsen använder ordet demokrati för att legalisera sin kupp. Han säger sig också vilja stoppa pengaflödet ut ur landet och istället använda oljepengarna till att bygga upp sitt eget land. Detta gör att amerikanska regeringen blir hysteriska, vilket i sin tur gör att dom sätter hårt mot hårt.

Terroisthistorien är den som väcker mest tankar. En man, vem som helst, blir indragen i kampen mot USA. Det är en sakta växande historia, vilket får mig att tänka på hur lätt det är att manipulera utsatta människor att göra vad som helst. Nazisterna lyckades på sin tid, terroristerna lyckas i vår.

Syriana är en mycket mycket sevärd film som väcker mycket tankar. Se den!