Kocken

Jag tittar inte så ofta på svensk film. Det är något med framtoningen som gör mig sjuk, om man nu jämför med utländsk film. Visst kan man skylla på att svensk filmbudget bara är en bråkdel av en amerikansk film, men märk väl jag sa "utländsk" film. Danskarna är ett par räkor att göra film utan större budget - se bara på "De gröna slaktarna".

Kocken är svensk lågbudget. Det är en simpel historia, inget vidare avslut och något svajig handling, men den har en underbar känsla. Och detta endast för att Kjell Bergqvist är med. För mig är Kjelle kvalitet (andra skulle säga Mikael Nykvist. Jag tar Kjelle för han är mer rebellisk). Han lyckas i varje fall leverera, även om han gör det på samma sätt varje gång.

Kjells förstekock Peter Stein, verkar hela tiden gå omkring och suga på hårda karameller (även om man aldrig ser honom äta dom). Han småsmaskar i vanlig ordning och är samtidigt så där charmig och elakt hård. Man vet aldrig när det smäller, men när det smäller så gör det det med besked. Han springer omkring och är nån typ av slemmig casanova, med tycke för pojkar (det kan vara nån märklig typ av manlig kärlek också, man får aldrig veta riktigt). Henrik Lundströms karaktär Martin verkar mest gå omkring och vilja vara osynlig.

Detta är Kjells film, hur man än vrider och vänder, även om det är Henriks Martin det tydligen ska handla om. Det blir lite så där av det hela, för den känns mer som en inblick av "min sommar som kock" än en fullständig film. Den bara slutar liksom. Det blir lite "jaha" och när man sedan tagit ur DVD och tittat på tv en kvart har man redan glömt hur den började.

Det tar nog ett litet tag till innan jag ser en ny svensk film.

Eder
/Steffo

Richard III

Att göra Shakespeare är inte en enkel uppgift. Man kan lätt förledas att tro att den bästa Shakespeare-tolkaren genom tiderna är Kenneth Branagh efter sin svit (nåja fyra filmer), men efter att ha sett hans filmer så känner man igen hans spelstil, lite mesig och gnällig.

Nej, tackar vet jag Sir Ian McKellens bravadroll i Richard III (1995). En film som tar sitt avstamp i ett fiktivt inbördeskrig i ett fiktivt Storbritanniens 30-tal.

Den halta och lytta prins Richard inser att han inte kommer att vinna något på att vara god, istället tar han över tronen med våld, avrättar genom svek sina bröder och sina bröders fruar med hot om att deras barn inte kommer att leva (vilket de ändå inte gör, eftersom Richard ljuger).

När bröderna är ur bilden tar Richard över tronen och blir Richard III. Den mest minnesvärda bilden är när Richard III står i talarstolen och håller sitt brandtal, samtidigt som den nya ordningen i form av en gigantisk röd-vit-svart banderoll sakta vecklas ut. Den är inte för inte alldeles lik nazistflaggan, och Richards uniform är direkt tagen från SS.

Ian McKellen har tydligen spelat den här rollen ett antal gånger på teater och det märks. Han har det listiga spelet mot kameran. Han vet vad vart enda ord betyder och han har en otrolig avvägning när det gäller pauseringar och anslag.

Dessutom är han den förste som vågade ta en Shakespeare-pjäs och lägga den i en annan tidsperiod än nånstans långt bak. Något som jag gläds åt, eftersom Shakespeare mår bra av att ruskas om lite. Det har blivit en del efterföljare - "Romeo+Juliet" (1996) med Leonardo DiCaprio och "Hamlet" (2000) med Ethan Hawke, för att nämna några - men de har mest blivit amerikanskt effektsökeri. Ian är en old school, hardcore, som vet hur man utnyttjar och bär vidare Shakespeares arv.

Eder
Steffo

Punisher

Efter Dolph Lundgrens urdåliga Punisher (från 1989) hade jag höga förväntningar på den här - äntligen en saftig actionfilm som även tar upp Frank Castles inre monologer. Men icke! Det blev en b-film med doft av Renegade (Ni vet den där tv-serien med Lorenzo Lamas). Förlåt, det var inte meningen, Renegade är duktigt bra om man jämför den med Punisher.

Jag tycker det är synd att Marvel slarvar så mycket med Punisher. Min fråga är - varför? Det här är en hård kille som in värjer för nåt och som inte bangar för en rejäl fight. Och av någon anledning "behövs" två fåniga sidekicks och en konstig brud. Vad tänkte man på egentligen?! Nä, låt Punisher få vara Punisher. Jag väntar gärna 15 år till, bara det görs på riktigt.

Eder
/Steffo

The Chronicles of Narnia: The Lion, The Witch, and The Wardrobe

Tolkien och C.S. Lewis var två polare som skrev fantasy innan begreppet ens fanns. Deras verk blev väldigt olika. Medan Tolkiens saga blev ett rättsnöre för hur fantasy skulle skrivas, blev Lewis Narnia-värld en lightversion med allsköns varelser i en brokig blanding - tomten blandas med fabeldjur och grekisk mytologiska varelser. Jättekul att se att man inte lägger band när man visar det stora slaget mot slutet av filmen.

Jag ska erkänna att jag inte läst mer än den första boken och har faktiskt inte kunnat ta till mig Lewis flöde. Efter att ha sett Narnia måste jag säga att jag blev både glatt överraskad över den fullkomlig hänslynslösa frihet att blanda högt och lågt, samtidigt som historien inte har samma djup som Sagan om Ringen.

Jag vet att det är orättvist att jämföra de båda historierna, samtidigt som man hela tiden måste, på något sätt. Man har filmat på Nya Zeeland, man har använt samma effektfolk och samma sorts bildvinklar. Narnia är ingen dålig historia, den är mer som en barnvariant av Sagan om Ringen. På gott och ont. Bäst är William Moseley som storebror Peter och Tilda Swinton som Vita Häxan.

Tim Burton's Corpse Bride

Han gjorde det igen! Eller rättare sagt han har inspirerat och producerat ännu en märklig historia. Corpse Bride är i grunden en gammal rysk folksaga om en man som under bröllopsrepetitionen är så blyg att han inte kommer ihåg sin löften. Prästen skickar ut honom och ber honom att inte komma tillbaka förrän han kan sina löften.

Mannen lyckas slutligen komma ihåg ramsorna, men när han trär fingret på vad han tror är en gren, så sätter han den på en iskall brud, minst sagt. När han inser sitt misstag har han förts till underjorden och blivit gift med ett lik!

Tims stil följer hela vägen genom filmen. Hans stil genomsyrar allt - från utformning av dockor, bakgrunder och andra märkligheter. Danny Elfmans musik lindar in allt i en mysig, mystisk och rolig stämning. Det är som "A Nightmare before Christmas", fast med nya karaktärer och med lite vekare manus. "Corpse" känns inte riktigt lika helgjuten som sin föregångare, men samtidigt ska Tim ha cred för att han gör animerad musikaldockfilm.

I rollerna återfinns vapendragaren Johnny Depp som Victor (referens = Victor Frankenstein?) och Tims fru Helena Bonham Carter. Dom gör vad dom ska, utan överraskningar. Lite synd. Men resultatet blir ändå godkänt med beröm.

Eder
/Steffo