Kocken

Jag tittar inte så ofta på svensk film. Det är något med framtoningen som gör mig sjuk, om man nu jämför med utländsk film. Visst kan man skylla på att svensk filmbudget bara är en bråkdel av en amerikansk film, men märk väl jag sa "utländsk" film. Danskarna är ett par räkor att göra film utan större budget - se bara på "De gröna slaktarna".

Kocken är svensk lågbudget. Det är en simpel historia, inget vidare avslut och något svajig handling, men den har en underbar känsla. Och detta endast för att Kjell Bergqvist är med. För mig är Kjelle kvalitet (andra skulle säga Mikael Nykvist. Jag tar Kjelle för han är mer rebellisk). Han lyckas i varje fall leverera, även om han gör det på samma sätt varje gång.

Kjells förstekock Peter Stein, verkar hela tiden gå omkring och suga på hårda karameller (även om man aldrig ser honom äta dom). Han småsmaskar i vanlig ordning och är samtidigt så där charmig och elakt hård. Man vet aldrig när det smäller, men när det smäller så gör det det med besked. Han springer omkring och är nån typ av slemmig casanova, med tycke för pojkar (det kan vara nån märklig typ av manlig kärlek också, man får aldrig veta riktigt). Henrik Lundströms karaktär Martin verkar mest gå omkring och vilja vara osynlig.

Detta är Kjells film, hur man än vrider och vänder, även om det är Henriks Martin det tydligen ska handla om. Det blir lite så där av det hela, för den känns mer som en inblick av "min sommar som kock" än en fullständig film. Den bara slutar liksom. Det blir lite "jaha" och när man sedan tagit ur DVD och tittat på tv en kvart har man redan glömt hur den började.

Det tar nog ett litet tag till innan jag ser en ny svensk film.

Eder
/Steffo

Richard III

Att göra Shakespeare är inte en enkel uppgift. Man kan lätt förledas att tro att den bästa Shakespeare-tolkaren genom tiderna är Kenneth Branagh efter sin svit (nåja fyra filmer), men efter att ha sett hans filmer så känner man igen hans spelstil, lite mesig och gnällig.

Nej, tackar vet jag Sir Ian McKellens bravadroll i Richard III (1995). En film som tar sitt avstamp i ett fiktivt inbördeskrig i ett fiktivt Storbritanniens 30-tal.

Den halta och lytta prins Richard inser att han inte kommer att vinna något på att vara god, istället tar han över tronen med våld, avrättar genom svek sina bröder och sina bröders fruar med hot om att deras barn inte kommer att leva (vilket de ändå inte gör, eftersom Richard ljuger).

När bröderna är ur bilden tar Richard över tronen och blir Richard III. Den mest minnesvärda bilden är när Richard III står i talarstolen och håller sitt brandtal, samtidigt som den nya ordningen i form av en gigantisk röd-vit-svart banderoll sakta vecklas ut. Den är inte för inte alldeles lik nazistflaggan, och Richards uniform är direkt tagen från SS.

Ian McKellen har tydligen spelat den här rollen ett antal gånger på teater och det märks. Han har det listiga spelet mot kameran. Han vet vad vart enda ord betyder och han har en otrolig avvägning när det gäller pauseringar och anslag.

Dessutom är han den förste som vågade ta en Shakespeare-pjäs och lägga den i en annan tidsperiod än nånstans långt bak. Något som jag gläds åt, eftersom Shakespeare mår bra av att ruskas om lite. Det har blivit en del efterföljare - "Romeo+Juliet" (1996) med Leonardo DiCaprio och "Hamlet" (2000) med Ethan Hawke, för att nämna några - men de har mest blivit amerikanskt effektsökeri. Ian är en old school, hardcore, som vet hur man utnyttjar och bär vidare Shakespeares arv.

Eder
Steffo

Punisher

Efter Dolph Lundgrens urdåliga Punisher (från 1989) hade jag höga förväntningar på den här - äntligen en saftig actionfilm som även tar upp Frank Castles inre monologer. Men icke! Det blev en b-film med doft av Renegade (Ni vet den där tv-serien med Lorenzo Lamas). Förlåt, det var inte meningen, Renegade är duktigt bra om man jämför den med Punisher.

Jag tycker det är synd att Marvel slarvar så mycket med Punisher. Min fråga är - varför? Det här är en hård kille som in värjer för nåt och som inte bangar för en rejäl fight. Och av någon anledning "behövs" två fåniga sidekicks och en konstig brud. Vad tänkte man på egentligen?! Nä, låt Punisher få vara Punisher. Jag väntar gärna 15 år till, bara det görs på riktigt.

Eder
/Steffo

The Chronicles of Narnia: The Lion, The Witch, and The Wardrobe

Tolkien och C.S. Lewis var två polare som skrev fantasy innan begreppet ens fanns. Deras verk blev väldigt olika. Medan Tolkiens saga blev ett rättsnöre för hur fantasy skulle skrivas, blev Lewis Narnia-värld en lightversion med allsköns varelser i en brokig blanding - tomten blandas med fabeldjur och grekisk mytologiska varelser. Jättekul att se att man inte lägger band när man visar det stora slaget mot slutet av filmen.

Jag ska erkänna att jag inte läst mer än den första boken och har faktiskt inte kunnat ta till mig Lewis flöde. Efter att ha sett Narnia måste jag säga att jag blev både glatt överraskad över den fullkomlig hänslynslösa frihet att blanda högt och lågt, samtidigt som historien inte har samma djup som Sagan om Ringen.

Jag vet att det är orättvist att jämföra de båda historierna, samtidigt som man hela tiden måste, på något sätt. Man har filmat på Nya Zeeland, man har använt samma effektfolk och samma sorts bildvinklar. Narnia är ingen dålig historia, den är mer som en barnvariant av Sagan om Ringen. På gott och ont. Bäst är William Moseley som storebror Peter och Tilda Swinton som Vita Häxan.

Tim Burton's Corpse Bride

Han gjorde det igen! Eller rättare sagt han har inspirerat och producerat ännu en märklig historia. Corpse Bride är i grunden en gammal rysk folksaga om en man som under bröllopsrepetitionen är så blyg att han inte kommer ihåg sin löften. Prästen skickar ut honom och ber honom att inte komma tillbaka förrän han kan sina löften.

Mannen lyckas slutligen komma ihåg ramsorna, men när han trär fingret på vad han tror är en gren, så sätter han den på en iskall brud, minst sagt. När han inser sitt misstag har han förts till underjorden och blivit gift med ett lik!

Tims stil följer hela vägen genom filmen. Hans stil genomsyrar allt - från utformning av dockor, bakgrunder och andra märkligheter. Danny Elfmans musik lindar in allt i en mysig, mystisk och rolig stämning. Det är som "A Nightmare before Christmas", fast med nya karaktärer och med lite vekare manus. "Corpse" känns inte riktigt lika helgjuten som sin föregångare, men samtidigt ska Tim ha cred för att han gör animerad musikaldockfilm.

I rollerna återfinns vapendragaren Johnny Depp som Victor (referens = Victor Frankenstein?) och Tims fru Helena Bonham Carter. Dom gör vad dom ska, utan överraskningar. Lite synd. Men resultatet blir ändå godkänt med beröm.

Eder
/Steffo

Kalle och chokladfabriken

Ibland undrar man vem som rökt på mest – författaren, regissören eller huvudskådisen – för det här är bland det mest utflippade jag någonsin sett. Dock inte på något dåligt sätt utan på ett väldigt bra sätt. Den här filmen passar Tim Burton och Johnny Depp som handskarna på händerna.

Storyn är till synes enkel – den fattiga pojken Kalle Spann får en dag chansen, genom ett chokladkakslotteri, att få besöka den märkliga och excentriska Willy Wonkas chokladfabrik.

Om det nu var så lätt.

Så fort Johnny Depp dyker upp vänder historien fokus från Kalle till Willy. Nu får vi ta del av historien om Willy och varför han blev den han blev. Likt en vuxen Peter Pan har Willy byggt upp sin fantasivärld med godis som byggstenar. Allt för att fly undan sin barndoms demoner. Men ingen kan hålla sig undan för evigt – så även i Willys fall. Även Willy inser att han en dag kommer att bli gammal och dö. Han behöver någon som kan ta över fabriken.

Man kan ju lätt tro att Willy Wonka hade ett ädelt mål att ta in fem ungar. Men Wonkas svar på varför är helt enkelt: ”Jag tar den som är minst bortskämd.” Min Wonka-värld gick i kras. Wonka hade inget mål. Han var bara tvungen.

Över till det visuella.

Tim Burton har gjort en explosion av färger, former och karaktären som han är så berömd för. Trots sin egensinniga stil känns allt igen. Man känner sig hemma. Tims formspråk är mycket distinkt och går igen på många tidigare filmer. Blandningen mellan märklig humor och svart allvar flätar hela tid i vartannat. Är man inte van kan det vara svårt att veta när Tim är allvarlig och när han är på skojhumör. Tim har dock alltid ett grundbudskap som genomsyrar hans film. Än har jag inte kommit på vad det kan vara, men ett bra tips är just utanförskap (som så många gånger innan).

Att Johnny Depp är Tims favvoskådis råder det inget tvivel om. I denna filmen har han gjort en mångbottnad karaktär med drag från Edward Scissorhands och Jack Skellington. Karaktären Willy har i brist på faderlig kärlek, utanförskap och en känsla av missförståddhet skapat en egen värld av till synes full med kärlek och upptåg. Det tar inte lång tid förrän man förstår att denna man nästa saknar social kompetens och verklighetsförankring. Fast å andra sidan är det egentligen bara Kalle Spann som har verklighetsförankring. En eloge till Johnny Depps prins Valiant-frilla och dom fräna glasögonen.

Filmen är klart sevärd. Nu såg jag den på bio, nästa gång blir på DVD. Hoppas att det finns mycket godsaker även bakom kulisserna…

Eder
Steffo

Christopher Lambert

Det fanns en tid på i min ungdoms dagar (= 80-talet) då mina filmkunskaper kretsade runt tre olika filmer - Mad Max, Terminator och Highlander. Dessa tre b-filmer (för de gjordes nästan utan någon budget) gav mig tre stora hjältar - Mel Gibson, Arnold Schwartzenegger och Christopher Lambert.

Två av dessa lyckades göra en storartad karriär där dom kunde välja och vraka bland erbjudandena. En av dom gjorde en film om Jesus den andra har blivit guvenör i Kalifornien.

Den tredje... Ja, han har inte kommit längre än vad han gjorde i Highlander - action, sci-fi och fantasy.

Det ska sägas på en gång - Highlander är en mästerlig film. Effekterna i filmen låg tio år före sin tid. Storyn är både rolig, snygg och intressant. Fotot och klippen är helt underbara. Bara en sån sak att gå från Christopher Lamberts ansikte år 1450 i Skottland till en väggmålning av Mona Lisa i New York i nutid är värt alla pengarna. Och den var värd mer 1985, i dag kan man köpa den för 59 kr på närmsta mack).

Men det var då det.

Problemet är att Christopher inte bara lyckas ta sig upp ur B-films-träsket. Jag vet inte ens om han vill. Av ca 60 filmer sen hans karriär började, har han lyckats pricka in 15 med sci-fi eller fantasy. Lågvattnen är många. Värst är Absolon (som ska utspela sig i 2008, fast man förstår att det är så för att det inte finns några pengar) och Vercingétorix (Kampen om Gallien tror jag dom döpte den i Sverige) där han spelar nån gallisk hjälte. Nä usch! Han har också försökt sig på att vara lite seriös och spelat en förståndshandikappad kille i filmen Gideon, vilket inte går så bra. Christopher är ingen Dustin Hoffman a la Rainman, precis.

När jag sett Highlander ett antal gånger hoppades jag på att få se Christopher Lambert i nån ny häftig action, men det hände inte.

Lambert har väl räkningar att betala – det förstår ju jag med – men om man är med i bättre filmer så får man förmodligen mer pengar, eller? Det är ju lätt att raljera över andra människors misslyckade karriär. Det är inte det, jag gillar att se Christopher. Han har stubb, han är tuff, han bryter på franska. Han är kort och gott Christopher. Man vet vad man får eftersom han endast spelare en roll – Christopher. Det är synd att han inte har tagit sig i kragen och valt manus lite bättre. Christopher hade en bra start och var på väg att likt Bruce Willis bli en action-hjälte.

Men men… Mr Lambert valde en annan väg.

Han gjorde dock några riktigt bra filmer förut Highlander – Greystoke (där han spelade Tarzan) och Beowulf (nån framtidsuppdatering av berättelsen från 1500-talet).

Liftarens guide till galaxen

Det sades att det var en omöjlighet, men nu är den äntligen här - Liftarens guide till galaxen! Visst har man skalat bort en massa, men humorn finns kvar och man har castat riktigt bra.

Martin Freeman gör en riktigt bra Arthur Dent - en man som mest verkar stå bredvid och titta på världens (och universums) alla konstigheter. Mos Def gör sin Ford Prefect utan några större krusiduller, liksom Sam Rockwells Zaphod Beeblebrox. Zooey Deschanels Trillian är väl den som gör blekast insats, men om jag minns rätt så hade hon inte någon större roll i boken heller.

Absolut bäst är Alan Rickmans röst till den livströtta och paranoida androiden Marvin. Han är perfekt! Jag skrattade ibland så jag nästan kissade på mig.

Det roliga med denna filmen är att man faktiskt lyckats göra som jag tror att Douglas Adams ville, han var ju trots allt den som började skriva manuset. Efter att ha sett filmen kan jag bara säga att den slår den kackiga tv-serien från 1981, med hästlängder.

Det jag gillar mest är att man visseligen har en hel del CGI, MEN man använder väldigt mycket dockor. Alla utomjordingar är dockor. Detta gör att spelet mellan utomjordningar och människor blir mer äkta. Skådespelarna behöver inte låtsas att det står nån vogon i samma rum. Tack Garth Jennings och Nick Goldsmith för detta!

Annars är detta en sevärd film - men läs hellre boken, för det är mycket som är bortplockat. Min favvoscen är dock med - den med valen och pelagonian.

(En sak till - jag hittade alla gömda "Secrets" på den officiella hemsidan...)

Eder
Steffo

Under Toscanas sol

Ibland kan jag bara fastnar i en film. Det är inte så att den säger så mycket, inte heller fotot är speciellt, den innehåller inte ens någon superkändis.

Men det är något med stämningen som gör att jag fastnar...

"Under Toscanas sol" är en kärlekskomedi om Frances Mayes (Diane Lane) som är runt 35, som en dag (av ödets förtjänst) helt enkelt köper ett hus i Toscana. Hon säger hejdå till pojkvännen och alla i USA och köper ett hus. Små korta episoder avlöser varandra - Frances städar, Frances fixar hantverkare, Frances blir kompis med yngre tjej, Francis blir förälskad i snygg italienare, Francis blir dumpad osv osv. Det är en banal historia, med många visdomsord. Exempelvis säger belladonnan Katherine (Lindsay Duncan) att "En kvinna letade en dag efter nyckelpigor, men lyckades inte hitta nån. Hon la sig ner i gräset och somnade. När hon vaknade var hon täckt av nyckelpigor". Sådana här trevliga ljuspunkter förgyllde mina 113 minuter.

Förutom att Katherine, i drucket tillstånd, givetvis gör en Anita Ekberg i en av fontänerna är det inte så mycket som händer. Eller rättare sagt, det händer lite, men det händer lite hela tiden. Det här är en varm, lugn, maklig och vardaglig liten komedi. Det känns faktiskt skönt att det finns folk som vågar göra sådana i dessa "miljoner-dollar-filmer"-dagar.

Det här är en så kallad "chick flick", men jag är en sucker för sånt. :-)

Eder
Steffo

Fantastiska Fyran

När jag var i yngre tonåren så brukade jag och en polare lägga 25-öringar på tågspåret. När tågen sen körde över dom kunde dom i bästa fall trippla sin yta. I princip var 25-öringarna lika mycket värda före som efter överkörningen, för dom hade ju inte förlorat något, bara blivit lite utplattade. Ungefär så kändes det att sitta och se Fantastiska Fyran.

När X-men kom gjorde man ett herrans besvär med del 1, för som publik visste man ju inte att det inte skulle bli fler delar, förmodligen gjorde inte filmbolaget det heller och satsade därför på en avslutande film (i princip). När det sen gick bra gjorde man en tvåa också, som på ett smart sätt bands ihop med ettan. När Spindelmannen kom, tog man nästa steg, fortfarande gjorde man avslutande filmer, men man lät skådisarna skriva på för nästa film och dom fick sedan deklarera lite lurigt att "Det kanske blir en uppföljare...", vilket alla var glada över, även jag.

Nu, några år senare, har man tagit nästa steg i evolutionen. Denna gånger förutsätter filmbolaget 20th Century Fox att alla vet att det kommer att bli en Fantastiska Fyran 2, 3, 4 osv osv, vilket gör att man struntar i att göra en ordentlig avslutning. Istället kör man hela bakgrunden, varför dom blev som dom blev, hur Victor von Doom blev deras nemesis för att sexiga Susan Storm egentligen gillar nörden Reed Richards, hur Flamman och The Thing redan från början går varandra på nerverna och ständigt slänger ur sig oneliners (Jag skulle vilja dra en parallell till Legolas och Gimli i Sagan om Ringen, tack).

Hela berättelsen faller i småbitar och det slutar helt enkel med man sitter i salongen under eftertexten och undrar "Jaha... Vad det allt?" Det blir liksom inget av värde eftersom det är en en och en halv timmes etablering av figurerna.

Men det kanske behövs, för hur många vet egentligen vilka Fantastiska Fyran är? Nästan ingen jag har pratat med vet. Det är kanske därför det faller, ingen bryr sig, egentligen. Själv läste jag knappt serien, den var för präktig. Reed och Susan är ett gift par med en unge och är så där härligt amerikansk helylle. Flamman kommer jag knappt ihåg, han flög ju bara omkring och brann hela tiden. Min favvo är/var helt klart Big Ben, The Thing, Ben Grimm, den stora stenmassan som i bästa Hulk-stil sprang omkring i kortbyxor, skrek "Det är dunkardags!" och slängde saker omkring sig. Ha ha ha! Det är humor! Michael Chiklis är den enda som lyckas något roligt i den här filmen, annars är den faktiskt bara skräp.

P.S. Stan Lee är givetvis också med på en liten cameo som brevbärare D.S.

Sin City

Ska man se en film i år så är det Sin City! Absolut! Inget snack om saken! Jag har inte tänkt att betygsätta den (tänker inte betygsätta några filmer alls), men detta är en måste-film.

Det ska sägas att jag faktiskt bara läste den första historien om Marv, The Hard Goodbye, orkade jag faktiskt inte mer än de första två delarna. Jag ansåg att Frank Miller hade tagit sitt grovt kantiga koncept allt för långt. Dessutom hade jag av någon anledning inte något till övers för den hårdtuschade svartvita stilen, som bara ibland fick lite färgstänk.

Det var då, och nu är nu. Man är inte sämre människa än att man kan ändra sig.

Jag hade inte inte ens hört talas om att Robert Rodriguez hade gjort filmen och inte heller att Frank Miller i egen hög person varit med under arbetet. Dessutom visade det sig att Quentin Tarantino har gjort ett gästspel som regissör.

Det ska sägas med en gång - Sin City sätter sig på hjärnan direkt. Jag har alltid älskat Frank Millers berättarstil, men trots det så trodde jag nog inte att denna film skulle påverka mig så mycket. Jag fastnade direkt! Helt otroligt! Det händer väldigt sällan att jag dras med, men den här filmen är inte som alla andra - de fantastiska inre monologerna (där ena skrovliga rösten avlöser den andra), de underbara karaktärerna, de "skinande" färgerna (vitt blod på svarta kostymer, Marvs plåster blir vita blaffor osv osv), scenerierna, de otroligt snygga brudarna som är mer eller mindre påklädda, de hårdkokta film-noir-historierna med ond bråd död och mycket mycket våld. Det är som att ta alla Humphrey Bogart-filmerna och vrida dom ett varv till. Det är så läckert gjort, att man bara längtar efter att få se filmen en gång till.

Jag kan hålla på hur länge som helst, men kan bara konstatera att Robert och Frank har verkligen lyckats med konststycket att i det närmaste överföra Sin City från bok till film, vilket inte många lyckas i dessa dagar. Det sägs att Frank fått förfrågningar sen tio år tillbaka, men konstant vägrat. Förmodligen lovade Robert att Frank skulle få vara med och regissera och att inget skulle ändras. Något som åtminstone jag är lycklig över.

Gå och se! Gör det nu!

Eder
Steffo

Aeon Flux

Någon gång under 90-talet slog jag sent en kväll på MTV. Där mitt bland alla musikvideor fick jag se en mycket märklig tecknad serie. Den hette Aeon Flux och det absoult märkliga med allt var att det verkade som om Aeon dog i varje program. Dessutom var avsnitten avslutande och handligarna var minst sagt bisarra. För att inte tala om Aeons fysik och alla de andra märkliga figurerna som dök upp och dog.

För det var så - alla dog minst en gång per avsnitt.

Och så fick jag veta att det skulle bli spelfilm av Aeon Flux och jag suckade djupt. För det är så i Hollywood idag att eftersom det inte verkar finnas några filmskapare (jo, det finns vissa, men de är inte många) med unika idéer, så behöver man gå till seriernas värld (en lång historia som jag ska ta nån annan dag). Resultatet blir oftast tyvärr ren katastrof. Eftersom filmbolagen endast verkar ha profit i sinnet så försöker man göra filmerna så tillgängliga som möjligt för så stor publik som möjligt, resultat blir att filmerna varken får den unika känsla som serierna har eller blir särskilt intressant för de icke insatta. Visst finns det serier som blivit riktig bra som film, men det är fortfarande så att en framgångsrik serie inte nödvändigtvis blir bra film.

Nå vad ville jag nu? Jo, efter att ha tittat på de släppta pressbilderna verkar Aeon Flux innehålla en gnutta av ursprunget - typ att det handlar om Aeon Flux - men inte så mycket mer. En väldigt kort lista är på sin plats.

1. Charlize Theron är en duktigt skådis, men hon passar inte som Aeon. Då hade varit bättre med exempelvis Lara Flynn Boyle (till vänster).

2. Det kopiösa dödandet. Jag förmodar att det bara är glömma det och istället får vänta tills spelet kommer ut. Filmen kommer nog få en 13-årsgräns i USA, vilket innebär att blod kommer att försvinna, kvar blir nog en löjlig "thriller".

3. Storyn kommer förmodligen inte att innehålla alla skumma snaskigheter. Jag måste erkänna att en del av dom faktiskt var groteskt äckliga. Visseligen kommer en av figurerna att ha händer på fötterna, men värre än så kommer det nog inte att bli.

Nåja... Det är faktiskt löjligt att såga en film innan premiären, men jag har sett tendenserna innan och börjar inse att filmfolk i Hollywood bara ser dollar för sina ögon istället för en intelligent berättad historia, och för att få massor med dollars behöver man få filmen i mittfåran, vilket i sin tur blir väldigt tråkigt. Hoppas bara att det inte blir en pop-corn-film.

Eder Steffo