Fantastiska Fyran

När jag var i yngre tonåren så brukade jag och en polare lägga 25-öringar på tågspåret. När tågen sen körde över dom kunde dom i bästa fall trippla sin yta. I princip var 25-öringarna lika mycket värda före som efter överkörningen, för dom hade ju inte förlorat något, bara blivit lite utplattade. Ungefär så kändes det att sitta och se Fantastiska Fyran.

När X-men kom gjorde man ett herrans besvär med del 1, för som publik visste man ju inte att det inte skulle bli fler delar, förmodligen gjorde inte filmbolaget det heller och satsade därför på en avslutande film (i princip). När det sen gick bra gjorde man en tvåa också, som på ett smart sätt bands ihop med ettan. När Spindelmannen kom, tog man nästa steg, fortfarande gjorde man avslutande filmer, men man lät skådisarna skriva på för nästa film och dom fick sedan deklarera lite lurigt att "Det kanske blir en uppföljare...", vilket alla var glada över, även jag.

Nu, några år senare, har man tagit nästa steg i evolutionen. Denna gånger förutsätter filmbolaget 20th Century Fox att alla vet att det kommer att bli en Fantastiska Fyran 2, 3, 4 osv osv, vilket gör att man struntar i att göra en ordentlig avslutning. Istället kör man hela bakgrunden, varför dom blev som dom blev, hur Victor von Doom blev deras nemesis för att sexiga Susan Storm egentligen gillar nörden Reed Richards, hur Flamman och The Thing redan från början går varandra på nerverna och ständigt slänger ur sig oneliners (Jag skulle vilja dra en parallell till Legolas och Gimli i Sagan om Ringen, tack).

Hela berättelsen faller i småbitar och det slutar helt enkel med man sitter i salongen under eftertexten och undrar "Jaha... Vad det allt?" Det blir liksom inget av värde eftersom det är en en och en halv timmes etablering av figurerna.

Men det kanske behövs, för hur många vet egentligen vilka Fantastiska Fyran är? Nästan ingen jag har pratat med vet. Det är kanske därför det faller, ingen bryr sig, egentligen. Själv läste jag knappt serien, den var för präktig. Reed och Susan är ett gift par med en unge och är så där härligt amerikansk helylle. Flamman kommer jag knappt ihåg, han flög ju bara omkring och brann hela tiden. Min favvo är/var helt klart Big Ben, The Thing, Ben Grimm, den stora stenmassan som i bästa Hulk-stil sprang omkring i kortbyxor, skrek "Det är dunkardags!" och slängde saker omkring sig. Ha ha ha! Det är humor! Michael Chiklis är den enda som lyckas något roligt i den här filmen, annars är den faktiskt bara skräp.

P.S. Stan Lee är givetvis också med på en liten cameo som brevbärare D.S.