Kalle och chokladfabriken

Ibland undrar man vem som rökt på mest – författaren, regissören eller huvudskådisen – för det här är bland det mest utflippade jag någonsin sett. Dock inte på något dåligt sätt utan på ett väldigt bra sätt. Den här filmen passar Tim Burton och Johnny Depp som handskarna på händerna.

Storyn är till synes enkel – den fattiga pojken Kalle Spann får en dag chansen, genom ett chokladkakslotteri, att få besöka den märkliga och excentriska Willy Wonkas chokladfabrik.

Om det nu var så lätt.

Så fort Johnny Depp dyker upp vänder historien fokus från Kalle till Willy. Nu får vi ta del av historien om Willy och varför han blev den han blev. Likt en vuxen Peter Pan har Willy byggt upp sin fantasivärld med godis som byggstenar. Allt för att fly undan sin barndoms demoner. Men ingen kan hålla sig undan för evigt – så även i Willys fall. Även Willy inser att han en dag kommer att bli gammal och dö. Han behöver någon som kan ta över fabriken.

Man kan ju lätt tro att Willy Wonka hade ett ädelt mål att ta in fem ungar. Men Wonkas svar på varför är helt enkelt: ”Jag tar den som är minst bortskämd.” Min Wonka-värld gick i kras. Wonka hade inget mål. Han var bara tvungen.

Över till det visuella.

Tim Burton har gjort en explosion av färger, former och karaktären som han är så berömd för. Trots sin egensinniga stil känns allt igen. Man känner sig hemma. Tims formspråk är mycket distinkt och går igen på många tidigare filmer. Blandningen mellan märklig humor och svart allvar flätar hela tid i vartannat. Är man inte van kan det vara svårt att veta när Tim är allvarlig och när han är på skojhumör. Tim har dock alltid ett grundbudskap som genomsyrar hans film. Än har jag inte kommit på vad det kan vara, men ett bra tips är just utanförskap (som så många gånger innan).

Att Johnny Depp är Tims favvoskådis råder det inget tvivel om. I denna filmen har han gjort en mångbottnad karaktär med drag från Edward Scissorhands och Jack Skellington. Karaktären Willy har i brist på faderlig kärlek, utanförskap och en känsla av missförståddhet skapat en egen värld av till synes full med kärlek och upptåg. Det tar inte lång tid förrän man förstår att denna man nästa saknar social kompetens och verklighetsförankring. Fast å andra sidan är det egentligen bara Kalle Spann som har verklighetsförankring. En eloge till Johnny Depps prins Valiant-frilla och dom fräna glasögonen.

Filmen är klart sevärd. Nu såg jag den på bio, nästa gång blir på DVD. Hoppas att det finns mycket godsaker även bakom kulisserna…

Eder
Steffo