Flyttad och klar

Aaaaaaaaaaaaaaaahhhhhh!!! Äntligen!

Tokerier

Ibland ska man göra nåt wild and crazy. Själv gick jag i morse med ett paraply på tunnelbanan - fast det inte regnade! Inte en jävel tittade. Jävla stockholmare! Ska alltid vara så världsvana. Usch!

...I morgon ska jag gå till jobbet i skjorta och kalsonger...

Tapetklister

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=Jx_ABJzDUSw[/youtube]

Tapeter är knark. Det har jag har jag insett nu. Det finns visst en för varje smak. Och ett par för dom som inte har nån.

Fortfarande måndag.

Jag knarkar Jakob Hellman och skickar alla felrapporter jag kan till Microsoft. Ha ha ha, ta mig tusan vad dom ska få! Jestanes, ta mig tusen dagar härifrån...

Ny utmaningar!

Måndag morg... flåt. Tisdag morgon och påsken är över. Dags för ännu en ny vecka i saltgruvan.

Vädret

Efter regn kommer solsken efter solsken kommer snö osv. Bara det inte regnar när vi ska flytta.

En helt annan sak - glad påsk! Käka ägg! Osv...

Inget på tv igår

Kockduellen vs Du är vad du äter... Hmm... Jag stänger nog av tv istället.

Kontraktet är skrivet.

Nu är det bara att adressändra, flytta prenumationer, packar, flyttstäda, byta telefonabonnemang osv osv osv...

Nu är den såld!

Lägenheten i Akalla är såld. Visst kommer jag att sakna den, men livet går vidare och det känns bra trots allt. Lägenheten mår för övrigt också bra och tackade för dom år jag bott där.

Nordman till final!

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=LX_d7EhN8Ks[/youtube]

Vaknade ymningt svettig i går morse med en känsla av att jag orsakat ondska i världen. Sedan insåg jag att jag stått på O'Learys och ringt in min röst på Nordman. Huvva!

Snökaos

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=FMXCuW9LDps[/youtube]

Idag var det snökaos i Stockholm - dvs det låg ett par milimeter snöblask på gatorna i morse. Långkalsonger, termobyxor och kängor på, alltså...

Stockholm, Akalla. Blå linje kl 07.35

Varför springer folk till T-banan? Egentligen? Bråttom bråttom bråttom. Jag menar, dom bor ju faktiskt bara Stockholm...

Testar bloggen

Jag gör som Alex Schulmann. Testar bloggens gränser. En dag blir även jag störst! Muhawwwhaww haaaw!

Frostbiten - Official movie site - Frostbite

Går det verkligen att göra en svensk vampyrfilm? Ja... Nästan. Jag menar det är ju inte fel på effekterna. Det är inte fel på viljan. Någon måste ju vara först, eller hur?


Filmen Frostbiten har nästan möjligheter att bli en klassiker. Jag säger nästan, för ibland känns den som ett spex-projekt. Hade man bara struntat i den något mesiga flamshumorn och referensträsket och bara koncentrerat sig på en läskig vampyrfilm så hade det blivit riktigt riktigt bra.


Upplägget är som gjort för skrikande skräck - en mor och hennes tonårsdotter flyttar upp till ett litet samhälle i Norrbotten. Den till synes eviga polarnatten är som gjord för blodsugnande och solrädda vampyrer. Allt verkar normalt tills mamma Annika upptäcker att det inte står rätt till på sjukhuset. Mystiska dödsfall radar upp sig. Det sista man vill höra är att det är en månad kvar till nästa soluppgång. Ruskigt!


...Fram till att man upptäcker att det inte är så läskigt längre. Det blir lite av varje. Synd. Ska det vara läskigt så får man inte sjabbla med manuset. Folk måste tro på den krypande skräcken.


Dock! Stor cred till produktionsbolaget som gjorde filmen. Hoppas att dom gör en ännu bättre film i framtiden. Vampyrer är riktigt hett nuförtiden.


Hyr eller köp!


/Eder Steffo

Om Gud vill

När jag fick veta att Amir Chamdin från Infinite Mass gjort långfilmsdebut blev jag helt till mig av lycka. Han ha ju gjort sjukt bra videor till sin egen grupp, där framför allt videon till ”Bullet” är den bästa – en pastich till Al Pacinos ”Scarface”. Amir har alltid haft en helrätt känsla för 70-talet, det visste jag, men att det skulle bli så här bra var över min förväntan.

Om Gud vill handlar om Juan som på dagarna packar frukt i Årstahallarna och på nätterna städar upp en hamburgerrestaurang. Året är 1975 och det är en stekhet dallrig vecka i Stockholm. Juan väntar på att hans fru ska komma till Sverige.

Men av en slump träffar han på den vackra kvinnan Juli, som han på något sätt blir vän med. Deras vänskap växer under veckan.

Det är en sjukt bra fotad film. Jag fick faktiskt intala mig själv att den inte var gjord på 70-talet utan på 2000-talet. Jag drog ständig till paraleller till filmen Nyfiken blå, med sitt svartvita foto och kornighet. Skådisarna kändes så äkta att de nästan verkade vara dokumenterade människor istället för filmade karaktärer. Utsnittet på fotot gjorde att man kom så nära människorna att man kändes som om man kröp upp i deras famn. Amir har satt konsekvent satt kamerorna på så sätt att man inte får den minsta ”nutidsreferens” allt för att dölja det faktum att det inspelat i dag. Ibland kändes det som att det blev lite väl tät kamera. Jag vill i varje fall få lite överblick, men men, man kan inte få allt.

Nina Perssons debut som finsk drömkvinna med skandinavisk-engelska som förstaspråk blev lite konstigt, på gränsen till fånigt, särskilt som man har satt på henne en stor långhårig peruk, men man får väl tugga i sig det också. Det är ju en bra film.

The Machinist

Det är mycket yta i The Machinist. Regissören har själv sagt att han inspirerades av gamla thrillers såsom Hitchcocks Vertigo.

Och så är det. Bildspråket, musiken, ljuset och dom underliga människorna, som lever sina liv, fast ändå inte riktig. Jag vet inte hur man ska förklara, men närmast är att dom alla är bundna av sin roll att det inte känns som att dom lever på riktigt.

Det blir så när formen tar över berättandet.

Historien kretsar kring Trevor Reznik (utmärkt spelad av Christian Bale) som under ett års tid inte har sovit en enda natt. Han har magrat till ett skelett och lider av paranoia och villfarelse. Dock har han en vän i den prostituerade Stevie (Jennifer Jason Leigh) som han regelbundet träffar. Trevor jobbar som maskinist på en skitig fabrik (allt är inspelat i Tjeckien, men ska låtsas vara nånstans i USA). En dag dyker den mystiska Ivan upp och inget blir sig likt.

Sakta börjar thrillern nystas upp. Trevor drömmer märkliga drömmar om sin fru och barn. Han upptäcker att någon har varit inne i hans lägenhet. Ivan dyker upp på hans arbete och ställer till det. Inget verkar vara normalt och när Trevor febrigt hör sig för efter Ivan, verkar det som om Ivan aldrig funnits…

Det är svårt att göra thriller och fortfarande är Memento den som är riktmärket, i varje fall för mig. The Machinist kommer inte riktig upp i samma nivå, men är bra nära. Klart sevärd om inte annat för att förfasas över Christian Bales ytterst magra kropp. Han vägde nog inte mer än 30 kilo när han gjorde rollen. Helt sjukt! Robert De Niro kan slänga sig i väggen.

Offside

Jag får nog äta upp min hatt, verkar det som. ÄNNU en svensk film som jag gillar. (Jag ska aldrig mer säga att jag inte gillar svensk film).

Denna gången är det Offside som gäller. En riktigt rolig film blandat tänkvärda scener om vad som egentligen är viktigt.

I varje fall.

Det lilla samhället Stenfors har ett fotbollslag som för trettio (förlåt 29) år sedan låg i allsvenskan, men som nu hotas av att flyttas ner i korplaget, vilket man nu inte vill. Dessutom ska klubben fira 100-årsjubileum, vilket helst av allt ska firas med flaggan i topp. Alltså räddas vad som räddas kan. Alla råd är dyra.

Problemet är också att laget mest består av lönnfeta amatörer som stånkandes försöker göra en Zlatan-fint eller en Henke-nick. Inget fungerar och snart är det bara ett par tre matcher kvar.

Så vad gör man - jo man värvar en före detta Manchester-ess för att rycka upp laget. Tyvärr visar det sig att esset inte spelat på tjugo år och att han är alkolist. Allt verkar bli pannkaka.

Som om inte detta var allt har lagets tränare, utomordentligt spelad av Jonas Karlsson, fått problem med sin familj. Detta måste fixas innan det går käpprätt åt h-vete. Familjeterapi med frun och tankar om hur han ska kunna säga till sin far att han nog är tvungen att flytta och lämna honom ensam.

Hur det slutar, ja se filmen.

I varje fall går den här filmen i ett rasande tempo och den är riktigt rolig. Vad kan man annars tänka sig med på Jonas Karlsson, Göran Ragnerstam och Torkel Petersson. Torkel spelar för övrigt en urskön raggare med något begränsat engelskt ordförråd. Exempelvis kläcker han ur sig saker som "There is no danger on the roof" osv. Göran Ragnerstam har en urskön lokalpolitiker-karaktär som inte drar sig för att muta domaren när matcherna inte går som de ska. Engelsmannen Brendan Coyle spelar sin karaktär Duncan Miller så övertygande att man kan tro att han faktiskt varit en riktig fotbollsspelare.

Å ja. Just det. Tina Nordlund, som spelar damlagets kapten, HON spelar ju fotboll på riktigt. Tina Nordlund är ju en av de absolut största damfotbollsprofilerna i Sverige. Sånt ger respekt.

Gå å se. Den här rullen är det roligaste som hänt sedan Kopps.

The Constant Gardener

Det är någt märkligt med den här filmen. Jag vet inte om det är Ralph Fiennes och Rachel Weisz intima spel, de märkliga tillbakablickarna eller storyn i stort. Det är kanske alltihop?

I The Constant Gardener spelar Ralph diplomaten Justin Quale och Rachel spelar Tessa, en kvinna med hjärtat åt att hjälpa och rädda tredje världen – FNs matprogram. Egentligen borde dom inte bli kära i varandra. Justin är en torr politiker och Tessa en levande frivilligarbetare. Dom befinner sig känslomässigt och politisk på var sin kant, men det är en kärlekshistoria och det blir bra mellan dom. Hett. Lustfullt.

Ända tills dom flyttar till Kenya. Och Tessa omkommer i en bilolycka.

Filmen hoppar fram och tillbaka vilket göra att man till en börja tror en sak om personerna för att en halvtimme senare återkomma till samma händelse, fast med skillnaden att man nu vet mer. Historien rullar sakta framåt. Pusselbitarna faller på plats. Uppfattningar ändras. Man drar ständigt undan mattan och lägger dit en ny. Ända tills den mattan dras undan och en ny läggs fram lite snyggt.

Själv hade jag förutfattade meningar innan jag sett filmen – jag menar – en kärlekshistoria om en diplomat i afrika vars fru mördas. Efter fem minuter var jag övertygad om vad som hade hänt. Efter tio minuter hade jag inte en aning. Efter en kvart ville jag inte att filmen skulle sluta.

Constant Gardner är en ”måste-film”. Se den!

Syriana

Det är en hotfull bild som målas upp i Syriana. En bild av att allt hänger ihop. Alla är skurkar och offer i spelet om oljan och pengarna.

I Syriana kopplas fyra historier ihop – en om hur en arbetslös pakistanier bli terrorist, en om en gammal CIA-agent, en om man vars barn förolyckas och som tar chansen (mer eller mindre utpressar sin ”arbetsgivare”) att få jobba hos en prins vars amibition är att demokratisera sitt land, och en sista historia om en man som arbetar på ett amerikanskt oljeföretag.

Det är en nervig och tät film. Man kastas runt bland högt och lågt – från väloljade (hö hö) affärsmän i Texas till skitiga knegare på oljepumparna. George Clooneys CIA-agent går till en början helt i USAs ledband, medan han mot slutet börjar inse vad det är som håller på att ske och försöker då att rätta till saker, vilket i sin tur får USAs regering att hicka (vilka går i oljegubbarnas ledband).

Matt Damon verkar sympatisk på ytan, men utnyttjar egentligen sin sons död för att ta sig uppåt i karriären. Den arabiska prinsen som han jobbar för verkar vara den enda sympatiska personen i filmen, fast han vill avsätta sin ”onda” bror och själv ta makten. Prinsen använder ordet demokrati för att legalisera sin kupp. Han säger sig också vilja stoppa pengaflödet ut ur landet och istället använda oljepengarna till att bygga upp sitt eget land. Detta gör att amerikanska regeringen blir hysteriska, vilket i sin tur gör att dom sätter hårt mot hårt.

Terroisthistorien är den som väcker mest tankar. En man, vem som helst, blir indragen i kampen mot USA. Det är en sakta växande historia, vilket får mig att tänka på hur lätt det är att manipulera utsatta människor att göra vad som helst. Nazisterna lyckades på sin tid, terroristerna lyckas i vår.

Syriana är en mycket mycket sevärd film som väcker mycket tankar. Se den!

Mad Max

Ibland vill man uppleva de där nostalgiska filmerna. De där filmerna som man tyckte var såååå bra. Mad Max är en sådan film.

Visst, det är en budgetfilm gjord i slutet av 70-talet och våldet ter sig ganska lamt med dagens standard. Det är faktiskt mer en regel att man inte ser utan man får själv fylla i vad som händer. Exempelvis är när Mad Max sätter fast en skurk vid en bil som sedan sprängs. Det man ser är Mad Max i närbild och en fantastisk sprängning. Som Hitchkock sa: "Det är det man inte ser som är det läskiga"

Mad Max ÄR snygg i sin skinndräkt. Visst ser han lite menlös ut. Det är ju hans första film. Han gör bra ifrån sig.

Lite ros för DVD:n - man får originalljudet "original Australian" som en valmöjlighet. Man får en annan respekt för skurken Nightrider i den versionen. Nightrider är bäst i den engelska dubbningen, men Mel Gibson är bäst i den australiensiska. (Jag har nämligen för mig att man dubbade om filmen till brittisk-engelska eftersom ingen fattade av australiensarna sa.)

Tyvärr innehåller DVD:n ingen mer matrial än att man kan ändra dubbning och talspråk. Dåligt!!