Liftarens guide till galaxen

Det sades att det var en omöjlighet, men nu är den äntligen här - Liftarens guide till galaxen! Visst har man skalat bort en massa, men humorn finns kvar och man har castat riktigt bra.

Martin Freeman gör en riktigt bra Arthur Dent - en man som mest verkar stå bredvid och titta på världens (och universums) alla konstigheter. Mos Def gör sin Ford Prefect utan några större krusiduller, liksom Sam Rockwells Zaphod Beeblebrox. Zooey Deschanels Trillian är väl den som gör blekast insats, men om jag minns rätt så hade hon inte någon större roll i boken heller.

Absolut bäst är Alan Rickmans röst till den livströtta och paranoida androiden Marvin. Han är perfekt! Jag skrattade ibland så jag nästan kissade på mig.

Det roliga med denna filmen är att man faktiskt lyckats göra som jag tror att Douglas Adams ville, han var ju trots allt den som började skriva manuset. Efter att ha sett filmen kan jag bara säga att den slår den kackiga tv-serien från 1981, med hästlängder.

Det jag gillar mest är att man visseligen har en hel del CGI, MEN man använder väldigt mycket dockor. Alla utomjordingar är dockor. Detta gör att spelet mellan utomjordningar och människor blir mer äkta. Skådespelarna behöver inte låtsas att det står nån vogon i samma rum. Tack Garth Jennings och Nick Goldsmith för detta!

Annars är detta en sevärd film - men läs hellre boken, för det är mycket som är bortplockat. Min favvoscen är dock med - den med valen och pelagonian.

(En sak till - jag hittade alla gömda "Secrets" på den officiella hemsidan...)

Eder
Steffo

Under Toscanas sol

Ibland kan jag bara fastnar i en film. Det är inte så att den säger så mycket, inte heller fotot är speciellt, den innehåller inte ens någon superkändis.

Men det är något med stämningen som gör att jag fastnar...

"Under Toscanas sol" är en kärlekskomedi om Frances Mayes (Diane Lane) som är runt 35, som en dag (av ödets förtjänst) helt enkelt köper ett hus i Toscana. Hon säger hejdå till pojkvännen och alla i USA och köper ett hus. Små korta episoder avlöser varandra - Frances städar, Frances fixar hantverkare, Frances blir kompis med yngre tjej, Francis blir förälskad i snygg italienare, Francis blir dumpad osv osv. Det är en banal historia, med många visdomsord. Exempelvis säger belladonnan Katherine (Lindsay Duncan) att "En kvinna letade en dag efter nyckelpigor, men lyckades inte hitta nån. Hon la sig ner i gräset och somnade. När hon vaknade var hon täckt av nyckelpigor". Sådana här trevliga ljuspunkter förgyllde mina 113 minuter.

Förutom att Katherine, i drucket tillstånd, givetvis gör en Anita Ekberg i en av fontänerna är det inte så mycket som händer. Eller rättare sagt, det händer lite, men det händer lite hela tiden. Det här är en varm, lugn, maklig och vardaglig liten komedi. Det känns faktiskt skönt att det finns folk som vågar göra sådana i dessa "miljoner-dollar-filmer"-dagar.

Det här är en så kallad "chick flick", men jag är en sucker för sånt. :-)

Eder
Steffo

Fantastiska Fyran

När jag var i yngre tonåren så brukade jag och en polare lägga 25-öringar på tågspåret. När tågen sen körde över dom kunde dom i bästa fall trippla sin yta. I princip var 25-öringarna lika mycket värda före som efter överkörningen, för dom hade ju inte förlorat något, bara blivit lite utplattade. Ungefär så kändes det att sitta och se Fantastiska Fyran.

När X-men kom gjorde man ett herrans besvär med del 1, för som publik visste man ju inte att det inte skulle bli fler delar, förmodligen gjorde inte filmbolaget det heller och satsade därför på en avslutande film (i princip). När det sen gick bra gjorde man en tvåa också, som på ett smart sätt bands ihop med ettan. När Spindelmannen kom, tog man nästa steg, fortfarande gjorde man avslutande filmer, men man lät skådisarna skriva på för nästa film och dom fick sedan deklarera lite lurigt att "Det kanske blir en uppföljare...", vilket alla var glada över, även jag.

Nu, några år senare, har man tagit nästa steg i evolutionen. Denna gånger förutsätter filmbolaget 20th Century Fox att alla vet att det kommer att bli en Fantastiska Fyran 2, 3, 4 osv osv, vilket gör att man struntar i att göra en ordentlig avslutning. Istället kör man hela bakgrunden, varför dom blev som dom blev, hur Victor von Doom blev deras nemesis för att sexiga Susan Storm egentligen gillar nörden Reed Richards, hur Flamman och The Thing redan från början går varandra på nerverna och ständigt slänger ur sig oneliners (Jag skulle vilja dra en parallell till Legolas och Gimli i Sagan om Ringen, tack).

Hela berättelsen faller i småbitar och det slutar helt enkel med man sitter i salongen under eftertexten och undrar "Jaha... Vad det allt?" Det blir liksom inget av värde eftersom det är en en och en halv timmes etablering av figurerna.

Men det kanske behövs, för hur många vet egentligen vilka Fantastiska Fyran är? Nästan ingen jag har pratat med vet. Det är kanske därför det faller, ingen bryr sig, egentligen. Själv läste jag knappt serien, den var för präktig. Reed och Susan är ett gift par med en unge och är så där härligt amerikansk helylle. Flamman kommer jag knappt ihåg, han flög ju bara omkring och brann hela tiden. Min favvo är/var helt klart Big Ben, The Thing, Ben Grimm, den stora stenmassan som i bästa Hulk-stil sprang omkring i kortbyxor, skrek "Det är dunkardags!" och slängde saker omkring sig. Ha ha ha! Det är humor! Michael Chiklis är den enda som lyckas något roligt i den här filmen, annars är den faktiskt bara skräp.

P.S. Stan Lee är givetvis också med på en liten cameo som brevbärare D.S.

Sin City

Ska man se en film i år så är det Sin City! Absolut! Inget snack om saken! Jag har inte tänkt att betygsätta den (tänker inte betygsätta några filmer alls), men detta är en måste-film.

Det ska sägas att jag faktiskt bara läste den första historien om Marv, The Hard Goodbye, orkade jag faktiskt inte mer än de första två delarna. Jag ansåg att Frank Miller hade tagit sitt grovt kantiga koncept allt för långt. Dessutom hade jag av någon anledning inte något till övers för den hårdtuschade svartvita stilen, som bara ibland fick lite färgstänk.

Det var då, och nu är nu. Man är inte sämre människa än att man kan ändra sig.

Jag hade inte inte ens hört talas om att Robert Rodriguez hade gjort filmen och inte heller att Frank Miller i egen hög person varit med under arbetet. Dessutom visade det sig att Quentin Tarantino har gjort ett gästspel som regissör.

Det ska sägas med en gång - Sin City sätter sig på hjärnan direkt. Jag har alltid älskat Frank Millers berättarstil, men trots det så trodde jag nog inte att denna film skulle påverka mig så mycket. Jag fastnade direkt! Helt otroligt! Det händer väldigt sällan att jag dras med, men den här filmen är inte som alla andra - de fantastiska inre monologerna (där ena skrovliga rösten avlöser den andra), de underbara karaktärerna, de "skinande" färgerna (vitt blod på svarta kostymer, Marvs plåster blir vita blaffor osv osv), scenerierna, de otroligt snygga brudarna som är mer eller mindre påklädda, de hårdkokta film-noir-historierna med ond bråd död och mycket mycket våld. Det är som att ta alla Humphrey Bogart-filmerna och vrida dom ett varv till. Det är så läckert gjort, att man bara längtar efter att få se filmen en gång till.

Jag kan hålla på hur länge som helst, men kan bara konstatera att Robert och Frank har verkligen lyckats med konststycket att i det närmaste överföra Sin City från bok till film, vilket inte många lyckas i dessa dagar. Det sägs att Frank fått förfrågningar sen tio år tillbaka, men konstant vägrat. Förmodligen lovade Robert att Frank skulle få vara med och regissera och att inget skulle ändras. Något som åtminstone jag är lycklig över.

Gå och se! Gör det nu!

Eder
Steffo

Aeon Flux

Någon gång under 90-talet slog jag sent en kväll på MTV. Där mitt bland alla musikvideor fick jag se en mycket märklig tecknad serie. Den hette Aeon Flux och det absoult märkliga med allt var att det verkade som om Aeon dog i varje program. Dessutom var avsnitten avslutande och handligarna var minst sagt bisarra. För att inte tala om Aeons fysik och alla de andra märkliga figurerna som dök upp och dog.

För det var så - alla dog minst en gång per avsnitt.

Och så fick jag veta att det skulle bli spelfilm av Aeon Flux och jag suckade djupt. För det är så i Hollywood idag att eftersom det inte verkar finnas några filmskapare (jo, det finns vissa, men de är inte många) med unika idéer, så behöver man gå till seriernas värld (en lång historia som jag ska ta nån annan dag). Resultatet blir oftast tyvärr ren katastrof. Eftersom filmbolagen endast verkar ha profit i sinnet så försöker man göra filmerna så tillgängliga som möjligt för så stor publik som möjligt, resultat blir att filmerna varken får den unika känsla som serierna har eller blir särskilt intressant för de icke insatta. Visst finns det serier som blivit riktig bra som film, men det är fortfarande så att en framgångsrik serie inte nödvändigtvis blir bra film.

Nå vad ville jag nu? Jo, efter att ha tittat på de släppta pressbilderna verkar Aeon Flux innehålla en gnutta av ursprunget - typ att det handlar om Aeon Flux - men inte så mycket mer. En väldigt kort lista är på sin plats.

1. Charlize Theron är en duktigt skådis, men hon passar inte som Aeon. Då hade varit bättre med exempelvis Lara Flynn Boyle (till vänster).

2. Det kopiösa dödandet. Jag förmodar att det bara är glömma det och istället får vänta tills spelet kommer ut. Filmen kommer nog få en 13-årsgräns i USA, vilket innebär att blod kommer att försvinna, kvar blir nog en löjlig "thriller".

3. Storyn kommer förmodligen inte att innehålla alla skumma snaskigheter. Jag måste erkänna att en del av dom faktiskt var groteskt äckliga. Visseligen kommer en av figurerna att ha händer på fötterna, men värre än så kommer det nog inte att bli.

Nåja... Det är faktiskt löjligt att såga en film innan premiären, men jag har sett tendenserna innan och börjar inse att filmfolk i Hollywood bara ser dollar för sina ögon istället för en intelligent berättad historia, och för att få massor med dollars behöver man få filmen i mittfåran, vilket i sin tur blir väldigt tråkigt. Hoppas bara att det inte blir en pop-corn-film.

Eder Steffo