Om Gud vill

När jag fick veta att Amir Chamdin från Infinite Mass gjort långfilmsdebut blev jag helt till mig av lycka. Han ha ju gjort sjukt bra videor till sin egen grupp, där framför allt videon till ”Bullet” är den bästa – en pastich till Al Pacinos ”Scarface”. Amir har alltid haft en helrätt känsla för 70-talet, det visste jag, men att det skulle bli så här bra var över min förväntan.

Om Gud vill handlar om Juan som på dagarna packar frukt i Årstahallarna och på nätterna städar upp en hamburgerrestaurang. Året är 1975 och det är en stekhet dallrig vecka i Stockholm. Juan väntar på att hans fru ska komma till Sverige.

Men av en slump träffar han på den vackra kvinnan Juli, som han på något sätt blir vän med. Deras vänskap växer under veckan.

Det är en sjukt bra fotad film. Jag fick faktiskt intala mig själv att den inte var gjord på 70-talet utan på 2000-talet. Jag drog ständig till paraleller till filmen Nyfiken blå, med sitt svartvita foto och kornighet. Skådisarna kändes så äkta att de nästan verkade vara dokumenterade människor istället för filmade karaktärer. Utsnittet på fotot gjorde att man kom så nära människorna att man kändes som om man kröp upp i deras famn. Amir har satt konsekvent satt kamerorna på så sätt att man inte får den minsta ”nutidsreferens” allt för att dölja det faktum att det inspelat i dag. Ibland kändes det som att det blev lite väl tät kamera. Jag vill i varje fall få lite överblick, men men, man kan inte få allt.

Nina Perssons debut som finsk drömkvinna med skandinavisk-engelska som förstaspråk blev lite konstigt, på gränsen till fånigt, särskilt som man har satt på henne en stor långhårig peruk, men man får väl tugga i sig det också. Det är ju en bra film.